Det gäller att hitta saker att göra under dessa dagar så att tristessen inte skall växa sig under taket samtidigt som vattkoppor och hosta sätter vissa hinder.

Som tur är går alltid färg och musik hem. Du kan tro att här har skapats både på papper och ja när mamma inte ser händer det nog att en och annan tatuering har hamnat på ställen där prickarna inte prytt små ben. Tomtar har tittat fram röda lila och till och med blå, vem har sagt att skägg alltid måste sitta på hakan. Önskar så att glädjen som jag ser och känner när vi sitter där mitt ett kreativt kaos, alltid ska få finnas kvar och leva starkt hos våra älskade Skruttar!

Här om dagen hade vi läst så där en femtielva böcker, matat katten och bakat en kaka. ‘Dagen var trots allt bara halv och mammans fantasi hade tagit rast, vad händer då? Plötsligt fanns det inga ord som skulle bli rätt hur jag än satte ihop dem eller blandade dem…

Två små Skruttar tar varandras händer dansar ett varv runt köket, när det sätter sig ner tittar vår 5åriga kille upp på mig och frågar

- Mamma kan inte vi åka ivåg nu i våran Pepparkaksraket?

Vad säger man….

-Självklart kan vi det men då måste vi ställa oss i en ring

Fnissande gör vi ”Raketen” om o om o om igen, att vi kom minst till Månen det förstår ni säkert!

Men har Tomten sagt att det skall ligga en sådan i säcken så får man kämpa

Nu ligger den där och bara väntar på att det ska bli Julafton

Tänk vilken tur att den här mamman har världens bästa Skrutt, utan honom hade jag aldrig hittat rätt  bland alla hyllor på Biltema!!!

Små och till en början rätt oskyldiga dök de upp men rätt snart visade de sitt rätta jag

Kopp kopp vattenkopp

En och två rätt snart var de fler än vi orkade räkna

De talade ett spåk som alla förstod

Kli kli kli hördes de ropa, högt högt

En liten Prinsessa gör så gott hon kan

Mammans hjärta går sönder en smula

Vi vände våra liv, tillsammans såg vi det som ingen annan sett

När andra bromsade, gasade vi och blinkade för omkörning

Lillablå tog oss till en ny värld där ingen kunde rubba våra cirklar

Den tiden har vi med oss för alltid….

Nu Då och För Alltid

Cirklarna går vidare och det vi kallar livet hakar på

Nu irrar jag runt här utan Lilla Blå

Jag vänder mig om sluter mina ögon och viskar i vinden

Saknaden skriker rakt in i hjärtat

Nu Då och För Alltid

Vi vände våra liv, tillsammans såg vi det som ingen annan sett

Nu står jag här med minnet och saknaden i mitt hjärta

Finns Lilla Blå hos dig  i himlen

Lite snuviga och hostiga är vi påväg mot Jul

Skuggorna är långa i lampornas sken och kvicksilvret faller, det är knappt en månad till Jul

En evighet bort om man är liten och skrämmande nära för Tomten som tappat luvan…..

Har tänt ljus i kväll och gett minnen från då plats just här och nu…. Själar som satt spår men som inte längre känner vinterns kyla finns med oss….. Nu och Alltid

Vi är hemma

Tankar om att det snart är Advent susar genom tillvaron, försöker fånga dem och ta tag i ett eller annat projekt.  Anar att allt det där jag skulle vilja sätta fram nu i mörkret ligger långt långt in i en annan värld kallad Förrådet. Ett land med invånare boendes på en yta långt mycket mindre än vad som egentligen är möjligt, där en adventsstake lätt hamnar en smula på glid långt under sin värdighet. Måste säga att mitt i allt finns en grym organisation bara det att somliga gäster som borde vräkts inte tagit saken på allvar och därför stoppar upp och rör till det för det som en gång var ett land där varje invånare hade en mycket speciell och noga uttänkt position.

Håll ljuset brinnande snart är det Advent

(Söker mig in i detta land som saknar uppkoppling…over and out)

För Kärleken och alla Umeåbor, en ljusfestival i mörka November, en underbar idé!

Visst var det en smula kallt men vem kan motstå glittret i ögonen på små Skruttar när deras hjärtan fylls av värmande stolthet.

Mitt i staden tändes ljuslyktor, konstnärligt utsmyckade av små kreativa barn från stadens förskolor. En evig (allt är relativt) sprial av ljus låg där framför fötterna i den mörka kalla novemberkvällen.

Sökande ögon, var är min, står den här eller där eller….

Tanken: -Tänk att just jag har varit med och skapat detta, fyller alla små ben som traskar runt i sprialen, det är stort!

Små ögon tindrade i kapp med en trillion underbara små ljuslyktor

En värmande iskall vinterkväll…..

Tog in lite granris här om dagen, tänkte att jag skulle förska mig på att vara kreativ en stund och sno till en krans till ytterdörren.

Att det skulle vara så att konst blir bäst när det gör ont, ingen poet skriver så bra som när han eller hon har is i hjärtat och ingen konstnär hittar färgerna och penseldragen så väl som när kniven ligger på strupen, ja det måste helt enkelt vara sant. Granris sticks och att försöka sig på att kreera ett mästerverk utan någon typ av handskar på de delikata små händerna ska man bara inte ge sig på. DET GÖR ONT….. så jag tog helt enkelt på mig handskar och det onda fanns inte mera smärtan var borta och det ger en liten ledtråd till hur det slutliga resultatet artade sig.

Konst skall tydligen göra ont för att bli bra…. men sedan är begreppet ”ont” såklart rellativt….. liksom verkets skönhet beror på beskådarens ögon (eller hur det nu var)

Kransen sitter i alla fall ute vid dörren ful som styk eller bara helt enkelt en skön-het i väntan på Advent